Det snabba modet

Nu ska jag på allmän begäran eller i alla fall Äckas begäran berätta om den underbara kvällen i januari då jag upplevde äkta kärlek. Jo, det var den 26:e januari 2010 och jag slutade jobbet lite extra tidigt för att kunna börja förbereda mig (hitta min DM jacka alltså). Sedan tog jag Blixten (min bil heter faktiskt så) och åkte till Terres gata och hämtade upp henne och Laban. Laban skulle bo hos Buffy under kvällen och natten för att de också skulle få något skoj. När han var avlämnad så styrde vi kosan mot Göteborg, men först ett stopp på Allum i Partille för att äta något och lite shopping. Lite nervöst blev det när vi skulle ta bilen mot Skandinavium och jag upptäckte att jag glömt väskan på Gina Tricot, men eftersom det finns bra människor i världen fanns den kvar och väntade på mig mot beskrivning.

Sedan mot Göteborg och parkering högst upp i parkeringshuset, en taskig biljettautomat som snodde mina pengar och sedan en snabb promenad mot arenan. Eftersom vi i Götene är mycket trogna Depeche var de första som vi såg där Götenebor...

Vi shoppade lite Depeche attiraljer, likadana såklart, innan vi intog våra platser på arenan. Då spelade Nitzer Ebb. Ett band vars namn som vi klottrade överallt men som jag knappt kommer ihåg att vi lyssnade på. Men bra var dem så jag ska nog forska vidare kring dem.

Sedan då intog de scenen, Andy, Martin och Dave och deras två extra som jag nog aldrig kommer lära mig deras namn. Som vanligt slog hjärtat massor av extra slag och ansiktet blev helt rött och hela kroppen ryste av välbehag när man hörde deras musik.

Senast jag såg dem var i Köpenhamn en varm härlig sommarkväll, med semester och annat trevligt runt omkring och detta kunde de inte slå en kall , snöig tisdagkväll i januari, men de var ändå toppenbra. Jag tyckte att Dave verkade lite piggare än sist men de hade dragit ner på låtantalet och tagit bort några guldkorn sedan sist. Men jag sjung som vanligt högt och ljudligt så att rösten var borta på morgonen efter.

Jag tog en del bilder och denna videon med min mobil (obs mobilkvalitet):





Jag hoppas verkligen inte att detta var den sista Depeche konserten jag kommer se, för jag älskar verkligen att gå på dessa konserter, enda smolket i bägaren var väl att Äcka inte kunde vara med, vi saknade henne där med oss.
Konserten började med In chains där de hade mystiska figurer som bytte plats med varandra och någon dam som gick och gick utan att komma någonstans. Därefter lyfte sig peruken när WRONG kom. Hole to Feed från nya skivan följdes av Walking i my Shoes som är lika bra som 1993 när den kom. Därefter började mina fötter dansa loss till en personlig favorit It´s no good innan hela publiken reste sig och sjöng A question of time.

Därefter blev det lite lugnare med Precious och World in my eyes och nu blev det mycket lugnare när Martin tog över sången med Insight och Home. Home är helt underbar förresten. Nu kommer den låten som ingen sjöng med i något alls och alla tar igen sig i sina stolar: Miles away/the truth is. Men sedan kommer Policy of Truth och då kan ingen sitta ner längre. Wunderschön!!!

Därefter kommer den förbjudna videon i USA In your room med sitt porrljuse, nu tar allting fart igen med I feel you och sedan kommer den som man väntar på: Enjoy the Silence, men tyst är det inte, nej verkligen och Dave sjunger inte mycket utan det är faktiskt vi i publiken som tar över refrängen helt och hållet. Nu kommer Never let me down again innan det blir en liten paus innan avslutningen börjar, och den börjar med Dressed i black, lugnt med bara Martin och piano innan de drar på med Stripped. Nu står t o m med min stolsgranne upp, han har annars suttit lugnt och stillsamt hela konserten och vi njuter av Behind the wheel innan alla vi 12 000 står upp och "reachar" för att nå vår egen Personal Jesus och lyckan är total...

(Jag dansade till mig 7000 steg på konserten, förresten)